Glad påsk!

För ett tag sen köpte jag ett gäng små påskkycklingar i pigga färger. De gjorde succé hos katterna (vilket egentligen inte var meningen, de skulle ju vara "fina på påskbordet", men nu är de söndertuggade och tuffsiga, snudd på skalliga). Katterna tyckte att detta var en fantastisk kul present, tänk att matte alltid kommer hem med så mycket kul som man kan leka med! 

Lillegutt var alldeles förundrad över färgprakten och kunde inte slita blicken från de små kycklingarna. Hans pyssligaste, moderliga sida var i sitt esse när han puffade med nosen på sina små vänner och nös när de killade honom på nosen.

"Jag ska sitta här och titta på dem... de är sååå fina! Den turkosa är nog min favorit... näe, den mörkrosa... eller nä; den gula..."
Men sen blev Lillegutt kissnödig så medan han gick på lådan så bad han tant Seelia passa kycklingarna. Seelia var inte svårövertalad, hon hoppade ner i sängen likt en jättestor hönsmamma och alla de små kycklingarna samlades vid hennes tassar.

"Nu är du snäll vid påskkycklingarna Seelia, du får inte tugga på dem!" sa jag; vis av tidigare erfarenheter när det gäller Seelia och pynt.
"Oh nääääääeeee, det skulle jag ALDRIG göra!" fnös Seelia indignerat. Och för att visa vilken fridsam och snäll katt hon är spärrade hon upp sina blåa ögon och såg lika oskyldig ut som ett litet lamm. Titta bara, snällaste katten i stan:

Men knappt hade jag vänt blicken mot kameran för att kolla batteriet förrän Seelia förvandlades likt en Mrs Hyde...

"Hehe....! Darra små påskkycklingar, darra av skräck!!" skrockade hönsmamman Seelia.

"NAMNAMNAMNAM!!!"

Påskpyntets skräck - aka Seelia - strikes again! 

...och jag måste nog säga att jag nog inte vill pynta påskbordet med de sorgliga stackars påskkycklingarna; de blev inte riktigt vad de en gång varit när de hade stiftat bekantskap med Seelias gaddar.